Mia Franck

Foto: Robert Seger

Foto: Robert Seger

Mia Franck ska besöka niorna i Karis högstadium och Ekenäs högstadium.
Tema: SKRÄCKFANTASY

”Skräck i litteraturen är både en genre och en känsla som finns i olika sorts litteratur. Fantasy är också en paraplybeteckning för varierande slag av texter. I fantasy kan man befinna sig i en annan värld eller i vår egen värld, ofta men inte alltid med övernaturliga inslag.”

Mia Francks nya bok Maraminne är en fristående uppföljare till hennes debutbok Martrådar.

Mia Franck debuterade med en roman, Martrådar, 2013. Skräckfantasy som utspelar sig i en fiktiv småstad. Tidigare har hon skrivit noveller och dikter. Med novellen ”Vid tillfället druckit alkohol” vann hon 2005 Solveig von Schoultz-novelltävling, och med diktsviten ”Om jag får leva till hösten, fick hon ett hedersomnämnande i samma tävling, 2008.

Mia Franck  bor i Åbo där hon jobbar med diverse skriv- och läsrelaterade uppgifter, bland annat som timlärare vid Åbo Akademi inom litteraturvetenskap (kurser om skräcklitteratur, fantasy, häxor, vampyrer, romance och barn- och ungdomslitteratur), är expert inom genusvetenskap med inriktning på flickforskning, skriver kolumner i Åbo Underrättelser, redaktionssekreterare för Finsk Tidskrift, leder kurser i kreativt skrivande bland annat på Åbo Arbis och som handledare vid Litterärt skapande (2-årig författarutbildning) samt leder en läsecirkel vid Åbo stadsbibliotek.

Skräck i litteraturen är både en genre och en känsla som finns i olika sorts litteratur. Fantasy är också en paraplybeteckning för varierande slag av texter. I fantasy kan man befinna sig i en annan värld eller i vår egen värld, ofta men inte alltid med övernaturliga inslag. Mia Franck  har hållit föredrag om litteratur på konferenser och som lärare vid universitet sedan 2001. Har talat för studenter, forskare, lärare, bibliotekarier och andra som är intresserade av att lära sig mer om barn- och ungdomslitteratur eller någon specifik populärlitterär genre.

Produktion:
Maraminne. Roman, 2014
Martrådar. Roman, 2013
Frigjord oskuld. Doktorsavhandling, 2009

Antologier:
Kastraten och andra noveller. Solveig von Schoultz-tävlingen, 2011
Reviiri. Uuden kirjallisuuden vuosikirja, 2009
Som en februarifjäril. Dikter ur Solveig von Schoultz-tävlingen, 2008
Kalasdags/Ingen jävel rider gratis.Solveig von Schoultz-tävlingen, 2005
Man har sina sidor. En antologi om män, 2003

Länkar:
Blogg, http://skrifva.blogspot.fi
Förlagets sida

Mainokset

Sixten Lundberg

Foto: Jussi Nukari

Foto: Jussi Nukari

Sixten ”Mumintrollet” Lundberg, bosatt i Tenala, ska med Raseborgs bokbuss kör runt till nästan 20 daghem under två veckor, v. 39–40. Han läser muminklassikern ”Hur gick det sen” för dagisbarnen. Maria ”Muminmamman ” Sundell är också med på bokbussen.

Sixten Lundberg (f. 1961) hade rösten som Mumintrollet i den kända muminanimationen från 1990.

Grottmannen

Sixten Lundberg såg till att teaterpjäsen Grottmannen blev tidernas i särklass längsta långkörare.

Redan efter premiären för tio år sedan satte debatten igång. Var texten politiskt korrekt? Tar pjäsen upp våra könsroller på ett adekvat sätt? Frågorna var många och en kulturredaktion utnämnde Grottmannen till ”årets sämsta pjäs” två år på raken. Samma år valdes den i Sverige till årets bästa. Sixten Lundberg, varför älskar vi Grottmannen?

När Svenska Teaterns chef Johan Storgård för första gången frågade Lundberg om han vill spela Grottmannen tackade han nej. Då hade Lundberg tagit paus från skådespelandet i ett år eftersom det inte längre kändes roligt. Nu har han uppfört monologen totalt 360 gånger sedan hösten 2003 och fortfarande tycker han att varje gång känns häftig.

– Jag tackade nog ganska snabbt ja efter att ha läst manuskriptet. Det kändes som om någon hade skrivit en pjäs om just mig, säger Lundberg.

Pjäsen, som är skriven av Rob Becker, förklarar på ett humoristiskt och tillspetsat sätt de grundläggande skillnaderna mellan män och kvinnor. Lundberg tror att det är den höga igenkänningsfaktorn som ligger bakom succén.

– Men pjäsen tar också upp allvarliga ämnen för den som vill läsa budskapet. Väldigt många har tyckt att det är skönt att se pjäsen eftersom de märker att de inte är ensamma om problemen, att det också finns andra karlar som inte lyssnar när de tittar på tv och lämnar kalsongerna efter sig. Och i en del familjer säger de att det är precis så här hos oss, men tvärtom.

Det intressanta enligt Lundberg är att han aldrig tidigare haft så många män i publiken som när han spelat Grottmannen.

– Många av dem ser för första gången en teaterföreställning sedan skolåldern. Jag tror att de kanske blir uppmuntrade till att gå på nytt på teater efter att de sett en pjäs de tycker om.

Utan krusiduller

Under de tio åren Lundberg spelat Grottmannen säger han att han lärt sig att gina.

– Jag har förstått att man inte behöver göra så mycket krusiduller utan kan spela rakare. Det betyder inte att man fuskar. Då får också publiken mer tid och utrymme att reagera.

Enligt Lundberg är kontakten med publiken a och o när man står ensam på scen. Som skådespelare bär man ändå själv allt ansvar. Han tror att det är en av orsakerna till att han inte har tröttnat på Grottmannen.

– När jag är ensam på scen så kan jag ju aldrig vila och lita på att någon annan kommer och bär bördan för mig. Men varje gång när jag har sprungit det där halvmaratonloppet, som pjäsen nästan är, så känns det otroligt bra.

I bland saknar han ändå snacket med kolleger efter att ridån fallit ned.

– Det är ganska tomt när föreställningen är över. Man har varit på scen framför en massa människor och haft det roligt men när det är slut så står man där ensam.

Underhållning kan göras skickligt

Förutom Grottmannen är Lundberg i höst även aktuell med Lilla teaterns komedi Bara för Dig, som utspelar sig i medievärlden.

Han och Peik Stenberg från Sås och Kopp har också satt ihop en tvåmansshow med musik, roliga historier och dans. De turnerar runt om i Svenskfinland.

Bo Lönnqvist

Bo_lonnqvistBo Lönnqvist (f.1941), professor emeritus, Helsingfors

Lönnqvist har varit arkivarie vid Folkkultursarkivet (SLS), forskare vid Finlands Akademi och 1995-2004 professor i etnologi vid Jyväskylä universitet. Han har varit gästprofessor i Oslo, Münster i Westfalen, föreläst i Modevetenskap vid Stockholms universitet och är hedersdoktor vid universitetet i Szeged, Ungern. Hans centrala forskningsteman är klädsel, folkdräkt och mode, ritualer och sedvänjor, materiell kultur bl.a. herrgårdar, skärgård, mat och leksaker, finlandssvensk identitet, minoritets- och etniska frågor. Han har publicerat ett 30-tal böcker och ca 500 artiklar i kulturantropologi och kulturhistoria i vid bemärkelse. Hans senaste böcker är: Maktspel i kläder, Dödens ansikte och ett litteraturantropologiskt porträtt av Alma Söderhjelm.

Yvonne Hoffman

Foto: Charlotta Boucht

Foto: Charlotta Boucht

Yvonne Hoffman har skrivit ett flertal böcker för barn och unga, och i de senaste böckerna har Hoffman s.g.s. bokstavligen gjort djupdykningar ner i historiska skeenden.

I Det röda bokmärket (2006) fick vi för första gången träffa syskonen Emma och Erik som hittade ett magiskt bokmärke uppe på sin mormors vind – ett rött bokmärke som bl.a. förde dem till marknaden i Borgå år 1370 och Storgatan i Jakobstad år 1780.

För tre år sedan (2009) gav Hoffman ut Tsarens galejor där Emma och Erik med hjälp av bokmärket damp ner på Hangö udd mitt under Stora ofredens tid år 1714 när tsar Peter den stores kosacker plundrade och spred skräck på landbacken, samtidigt som den ryska flottan försökte ta makten över havet.

I Tsarens galejor fick vi också stifta bekantskap med Jöns, en kille som i likhet med Erik blev tillfångatagna av den ryska armén i samband med sjöslaget vid Rilax. Den simkunniga Erik räddade sig undan fångenskap genom att hoppa i vattnet och simma iland, men boken slutade i ovisshet om Jöns öde.

I den nyutkomna boken Fånge hos tsaren får vi följa Jöns sedan han tillfångatagits och förts till Ryssland tillsammans med många andra krigsfångar.

Till en början får han tjänstgöra som dräng på officeren Ivan Petrovitj gård utanför Petersburg, sedan blir han alltiallo hos den förmögna Olga Andrejevna där han lär känna jämnåriga Lisen som i sin tur blivit tillfångatagen av kosacker och bortförd från Österbotten i samband med slaget vid Napo/Storkyro.

Jöns har det förhållandevis bra hos Olga och han håller på att bli rätt så hemmastad i såväl den ryska vardagen som i språket. Men en krigsfånges ord ekar i bakhuvudet: om han går och blir döpt i Ryssland kommer de aldrig att låta honom återvända hem igen.

Det händer att han drabbas av hemlängtan, men när Lisen berättar att hon tänker rymma blir Jöns trots allt förvånad och förbryllad – vad ska han göra? Dessutom har han gått och blivit förtjust i den söta och spännande kammarpigan Ljuba.

Valet står mellan att stanna kvar i Ryssland (välja Ljuba) eller att rymma för att återse stenarna där barn han lekt (välja Lisen). När hans matmor Olga dör fattar han sitt beslut, men att rymma är förknippat med många faror: rymlingar är fritt byte och vem som helst får ta livet av en. Dessutom härjar pesten i byar som han passerar.

Yvonne Hoffman skriver medryckande och initierat, och hon förmår väcka intresse för en historisk era som barnläsare (eller vuxenläsare, för den delen) har särdeles stor kunskap om.

I Fånge hos tsaren (liksom de tidigare nämnda verken) utgår Hoffman delvis från faktiska personer och historiska händelser, och det är en njutning att se hur hon lyckas blåsa liv i sådant som för många skolelever ofta ter sig som döda siffror utan sammanhang och detaljerad fakta att rabbla utantill och lägga på minne inför historieprov.

Via Jöns får vi lära oss hur det gick till när tsaren lät bygga Petersburg (en stad byggd på ben och dödskallar), vi får veta vad en livegen är, vi får kunskap om vilka örter man använde för att bota sår (mosad gåsört) – och under resans gång breddas och fördjupas Jöns kunskaper om Ryssland, ett land som han dittills haft ett mörkt förhållande till:

”Vad hade han vetat om Ryssland när han ännu var hemma? Ingenting. Ryssland hade varit som en jättestor mörkgrå klump och för honom hade alla ryssar varit likadana.
Han visste mera nu. Den mörkgrå klumpen hade kavlats ut och formats till slätter med blånande berg vid horisonten, till breda floder med höga stränder på ena sidan och låga gröna sluttningar vid andra stranden och till djupa skogar med mossar och kärr. Den hade också blivit till små, grå byar med kacklande gäss och skällande hundra och till ståtliga byggnader vid stenlagda gator.”

Här har ni också Yvonne Hoffmans litterära teknik och förmåga till fantasi och inlevelse i historiska skeenden i ett nötskal.

Källa: Svenaka Yle 2013

Gudrun Wessnert

Foto: Ulf Lundin

Foto: Ulf Lundin

När jag var liten bodde jag vid ett slott där det spökade. Spöket kallades för Svarta damen. Jag var rädd för henne och för andra spöken, jag var rädd för vuxna, för spindlar och för döden. Jag älskade skolan och att läsa och skriva. Fast egentligen ville jag inte bli författare. Jag ville bli filmstjärna i Hollywood i Kalifornien. Där bodde nämligen mina fastrar, Asta och Gullan, och min älskade syster.

När jag flyttat till Stockholm började jag arbeta på Medeltidsmuseet, det är mitt andra hem på jorden. Utan mitt arbete där hade jag inte kunnat skriva ”Sketna Gertrud och kung Magnus kalas” och många andra av mina böcker.

Vissa människor och varelser kommer in i mitt huvud och säger: ”Berätta vår historia, din latmask!”
Sketna Gertrud är en av dem, ängeln Amabiel Wings, Svarta bruden, de hemska barnhusföreståndarna fru Klopke och fröken Imperton … En bra historia ska få läsaren att gå in i en annan värld. Som en magisk kaka, man äter en bit och är helt förlorad i smaker, dofter, upplevelser, tankar spänning, skräck, skratt.

Att mina böcker utspelas i andra tider än vår tror jag beror på spökena. Och på slottets damm där guldfiskar simmade. Mitt i dammen
stod en stenängel och sprutade vatten. Det var bara jag som visste att den egentligen var levande.

Carina Wolff-Brandt

Foto: Timo Viljakainen

Foto: Timo Viljakainen

Född: 1960
Studier och yrke: Till utbildning journalist men har arbetat inom familjeföretaget med reklam och marknadsföring i tio år. Arbetar i dag som författare och förläggare på sitt egna bokförlag, Vingpennan.

Den finlandssvenska författaren Carina Wolff-Brandt är känd för sina barnböcker om flickorna Johansson och för böckerna om Kalle Knasters och Mirandas äventyr. Wolff-Brandts genombrottsverk, Strandsatta – Kvinnoöden från Finska Viken till Ishavet (2001), är däremot inte riktad till barn. Strandsatta är en dokumentärisk avbildning av skärgårdskvinnors liv både i lycka och sorg och den blev en stor succé då den publicerades. I och med Strandsatta blir det tydligt att skärgården har en speciell plats i Wolff-Brandts hjärta, vilket även syns i en del av hennes övriga verk. Strandsatta är dessutom unik då den är den första bok hon publicerade på sitt egna bokförlag, Vingpennan.

År 2000 tilldelades Carina Wolff-Brandt Svenska Litteratursällskapets litteraturpris för boken Johanssons och Silverligan. Hennes barnbok Vinden vänder på Trollskär blev nominerad för ett nordiskt barnbokspris år 2004. I boken får läsaren följa med fiskaren Elis som bor ensam på en ö i finländska skärgården. Berättelsen kan läsas av både ung och gammal och den ger en spännande inblick i skärgårdsliv. Böckerna Allt kan hända hos Johanssons, Johanssons och Silverligan, Strandsatta och Vinden vänder på Trollskär har Wolff-Brandt skrivit då hon ännu bodde på Stationsvägen i Grankulla. Innehållet i boken En hunds memoarer (2005) består dessutom till stor del av händelser som inträffade under den tid hon bodde i Grankulla.

Till Wolff-Brandts fritidsintressen hör skärgårdsliv, litteratur, trädgårdsarbete och golf.

Maria Turtschaninoff

Foto: Karin Lindroos

Foto: Karin Lindroos

Född 1977 i Helsingfors, är en finländsk svenskspråkig fantasyförfattare. Hon är filosofie magister och frilansjournalist bosatt i Karis. Hennes roman Arra – Legender från Lavora (2008) nominerades till Finlandia Junior år 2009 och prisbelönades av Svenska litteratursällskapet i Finland. Hennes nya fantasyroman Maresi – Krönikor från Röda klostret utspelar sig i samma fantasyvärld som Arra och den föregående romanen Anaché – Myter från akkade. Klosternovisen Maresi nedtecknar vad som hände då Jai, en flicka med ett svårt förflutet, kom till klostret och förde med sig omvärldens faror till den trygga, slutna kvinnogemenskapen. Romanen utforskar frågor kring kunskapens makt och värde och gränsen mellan liv och död.

Läs mer om Maria på www.mariaturtschaninoff.com eller följ henne på Twitter, @turtschaninoff
eller på förlagets hemsida.